theL

Idag har det varit en seg dag. Gick upp ganska sent eftersom vi kom i säng ganska sent igår kväll. Jag fattar inte att jag är så trött hela tiden, jag tycker ändå att jag sover ganska mycket under veckorna också (oftast minst 7 timmar och aldrig mindre än 6). Ändå är man helt körd i huvudet och är cp trött... mycket märkligt.

Var på lacrosse träningen idag också, dock blev de inte så mycket träning då vi bara blev sex stycken, så efter halva träningen, då vi hade passat lite så gick vi och åt istället. Vi måste få bättre uppslutning på träningarna, de är ju pisstråkigt när man inte är tillräckligt många för att kunna spela. Men förhoppningsvis blir de bättre efter all nollning och skolorna har dragit igång på riktigt.

Snart bär de av till skogen igen. Är inte jättetaggad, den här veckan ska jag dessutom vara gruppchef vilket inte är de lättaste när alla vill köra eget race hela tiden. Men men, de ska väl gå det med.

Idag åkte jag och Mats först in till nordstan och lämnade in mina kängor för lagning, sedan åkte vi in till heden där de var marknad för att leta ponysar. Jag hittade en pony, en liten G2:a, hon var faktiskt i ganska bra skick, och eftersom hon inte tillhörde dem som sålde den så fick vi den för 1 krona. Inte illa. Det var en liten baby fleur, som tillhör ett playset från 2000. Min förhoppning är att jag kanske kan byta henne mot något senare!

Efter de åkte vi till Liseberg. Tanken var att åka massa saker, men de var så långa köer, så vi bestämde att vi tar åkandet någon helg längre fram när de är mindre folk och inte minst 30 minuter kö till varje åktur. Istället spelade vi bort massa femmor, åt Ben&Jerry-glass-banansplit, vann massa godis, sköt ankor och fotograferade oss!

Sen så vann jag samtidigt en auktion på trader där det ingår en big brother pony! Dock Tex, Cheif är den jag helst vill ha. Men big brother ponysarna står på min wantlist (typ högst upp), och denna hade sin hatt kvar! Dock ingen bandana, men hatt är bättre än inget. Så jag är rätt lycklig!


Fotografier, det är avfotograferat i rätt kasst ljus, så den ser bättre ut i verkligheten :)

Så var man hemma igen efter åter en vecka i kungens tjänst.

Denna vecka var de spränghandgranat på schemat. Så sammanfattningsvis har vi legat rätt mycket i ett dike vid fotbollsplanen och kastat blindagranater (alltså bara blyklumpar) och skrikit "Spräng kommer!!" för att därefter kasta sig ned och hålla för huvudet. Det var rätt roligt, gapa och skrika och sen slänga sig på marken och skrika "ETTTUSEN, TVÅTUSEN, TRETUSEN".
Men sen på tisdagen åkte vi ut i skogen och så fick vi kasta en riktig spränggranat. Det var verkligen ett antiklimax, det var mer spännande att kasta övningshandgranaten innan (den ska föreställa en verklig, men har ungefär samma sprängeffekt som en smällare). När man kastade den riktiga så kastade man sig bakom ett betongvärn, så man kände inte smällen och man hörde den inte så jättehögt heller (man hörde den mer när man satt i värnet femtio meter bort och väntade på sin tur). Resten av dagen spenderades med att öva på att hitta bra eldställningar samt att gräva ett värn.

Nästa vecka blir det p-skott.

Om någon timme ska jag för andra gången ta bussen ut till skogen. Jag vet inte riktigt hur det känns. På ett sätt så tänker jag "tänk om jag inte klarar av det", men och andra sidan har jag klarat tre veckor nu, utan större problem, så varför skulle det i fortsättning vara mycket svårare.

Jag trodde att det skulle kännas annorlunda att vara hemma, att man under dessa tre veckor skulle ha genomgått någonslags förvandling på något sätt, från civil till soldat, eller nåt. Men det känns precis som vanligt att vara hemma. Det brukar till och med kännas mer konstigt att komma hem efter nordisk eller en längre segling. Då brukar de kännas som när man vaknar tvärt ur en dröm och man inte riktigt inte fattat att man vaknat, men den känslan är det inte nu. Nu är de som en vanlig helg. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, det kanske inte betyder något alls.

Igår var det råttträff hemma hos Pia uppe i Uddevalla, vi blev tyvärr inte så många, men det var roligt ändå!
Först åkte vi ned till strandpromenaden och gick en sväng, tyvärr blåste det väldigt mycket, så vi kunde inte varakvar så länge. Samtidigt fick jag också migränliknande huvudvärk, så jag var rätt spak. Vi hade inte med våra råttor, då jag inte vill riskera att de blir sjuka, men Pia och Cissi hade med sig sina, så de fick klättra lite på klippväggarna.

Efter strandpromenaden bar det av upp till Pia, hon hade en ny kisse, som blev sönder busad och sönderkelad medan vi satt och väntade på pizzan vi beställt.



Linda ville ta med sig hem!

I nästan tre veckor har jag nu bott ute i skogen. Det har hänt hur mycket som helst och inget alls känns det som.
Kan berätta att det var gott nervöst att vänta på värnpliktbussen vid sju på morgonen, måndagen för tre veckor sedan, och det blev inte bättre av att ingen av bussarna skulle till Kvarn. En efter en åkte de iväg med folk mot, skövde, halmstad och andra städer. Medan vi som skulle till Kvarn fick stå kvar. Vi försökte ringa till adjutanten, men ingen svarade, till vakten, men han visste ingenting. Till slut hade buschufförerna ringt till sin chef och då visade de sig att de glömt boka våran buss.
Vi kom fram till slut i alla fall, typ 1,5 timme föresenade, så de var på håret att vi inte fick någon lunch, men en snäll PV-konsulent ordnade det för oss.

Första dagen lämnades de uppgifter, hämtades kläder, gicks igenom rutiner. Sen de följande dagarna minns jag inte så mycket, vi exercerade i timmar i sträck. I overall, fältmössa och kängor med dubbla sockar i, marcherade vi runt i 30 graders värme i flera timmar. Folk fick skavsår på ställen man aldrig kunnat drömma om att få skavsår, själv fick jag ett på insidan av låren, men efter lite puder och plåster gick de över.
Det var genomgångar, från adjutanen, från sjukan om kompaniet, många som man knappt kunde hålla sig vaken på.

Så kom dagen vi fick ut våra AK5C. De känns som plastvapen, men efter att ha gjort massa manövrar med de i ett par timmar, så är de inte så lätta.
Skjutbanan, som kändes som de skulle bli superkul, var mest tungt och jobbigt. I hällregn i flera timmar, stå och rikta vapnet, är rätt tungt. Typ andra dagen på skjutbanan skulle vi börja klara av övningar, typ kunna komma upp i anläggning och skjuta 5 skott på 5 sekunder, med en bra träffbild. Det gick skit. Men, men det blir väl bättre. Knästående gick lättare.

Fältvane veckan, bo i tält var inga problem, de var varmt och gott, problemet var väl att man inte fick vara i tältet så länge, sent i säng, tidigt upp och så eldpost på det. Vi kröp även runt i buskar med maskering, bättrade på skyttevärn, orienterade, letade efter en killes borttappade rödpunktsikte och tvättade av oss i en sjö.
Sista natten låg vi i ett vindskydd med en jättebrasa, det var varmt tills ungefär klockan fyra då vi inte orkade sitta uppe längre och lät elden dö.

Men det man minns bäst är ändå de roligaste små sakerna, som den gången vi stod uppställda och Fänriken skulle försöka få oss bli bättre på att säga grader efter svaren och slängde ut massa frågor. Varav han ställde frågan "Stenberg. Hur många tår har du?"
Stenberg svarar "Fem, fänrik". Och det roliga är inte att han svarar fem, utan att  Fänrik håller på att dö av skratt så han måste beordra oss helt om för att kunna asgarva i sin basker.

Eller när vi var på skjutbanan under fältvaneveckan och alla var så trötta att de somnade stående. Då beordrade Fänrik att vi skulle ta av oss kroppskydd, stridsväst, hjälm och fältjacka och rätta in framför. Och vi trodde att nu kommer vi få springa sju varv språngmarch eller göra 50 armhävningar istället säger han:
"10 minuter. Kull. Johannesson har den."
I två sekunder stod alla blick stilla tills poletten trillade ned, och alla fick ett leende på läpparna och Johannesson drog iväg.

Eller den gången då vi satt och väntade i ett dike och Fänrik ropar:
"Persson. Kom hit"
Persson undrade lite förskräckt vad han hade gjort nu, men när han kom fram pekade Fänrik på ett blad och sa:
"Ser du spindeln där. Han äter upp den där flugan. Det. Är brutalt!"

Eller Fänriken presentation av sig själv efter en vecka, under en genomgång av fotmarch:
"Mitt namn är Fänrik Hjorter. Mina vänner. Kallar mig. Hjorter. Ni kallar mig Fänrik. Har pluggat ett par år civilt. Har gjort en mission. I liberia. Det. Var. Varmt. Slut"

Eller "Hansson, stoppa in ditt äckliga hår"
och "Johannesson, du ser ut som Black adders kumpan"

Eller när Fänriken kommer in i tältet för att leverera vårt kvällsfika "Gokväll. Mina. Små fuck. Ups"


Ja fy fan vad kul vi har låt det aldrig ta slut :p

Sitter inne på soldathemmet, och kom på i sista minuten av min dator tid att jag kanske borde skriva något här också.
Skulle gärna vilja blogga från mobilen, men min mobbe stödjer inte det.

jag exercisar (eller det var snarare förra veckan), håller på att somna på föreläsningar och bär apvarm och tung stridspackning (typ kroppskydd, stridsväst, hjälm + ak5 och uniform och kängor). Lagom vamt, svettigt och gott.

Kan iaf säga att jag aldrig i hela mitt liv svettast så mycket, speciellt inte svettas utan att kära ett stenhårt fyspass (därvid inte säga att det inte är jobbigt...).

Idag har vi varit på skjutbanan för första gången, det var mest tungt och jobbigt. Imorgon är det skjutbanan igen, och torsdag sjukvård, och sen ut i fält i typ fem dagar. Och jag hoppas de inte ska spö regna en vecka nu...

Skriver när jag får tid igen, vet inte när de blir då vi har kvällstjänst varje kväll.....

Idag är de hästutställning som gäller!
Ska snart åka iväg till Halmstad, efter jag lyckats få upp Mats ur sängen, matat djuren och packat ned grejorna.
Efter det ska vi upp till uddevalla, eftersom en kompis har fyllt år. Så de blir rätt mycket farande!

Jag hoppas jag får se Thee Apprentice, som jag också såg i danmark: