De här med barn....

Nu ikväll har vi varit hos Mats pappa och träffat resten av familjen då Mats pappas fru fyllde år. Mats plastsyster har fått en son så självklart var det massa barnsnack. Och eftersom Mats platsbror med flickvän också väntar tillökning så kommer självklart glirninganra om "ska inte ni skaffa en sån snart". Vilket bara visar på hur inte alls de känner mig, då alla som känner mig inte ens skulle tänka tanken att fråga mig när jag ska ha barn.
För mitt svar är "Never, ever, EVER". Och då fick jag självklart väldigt konstiga blickar och "men någon gång!". Men det är inte någon gång. Jag kan förstå att andra kansker känner att de inte vill ha barn just nu, men någon gång. Men jag känner inte ens så. Jag tycker inte ens om barn, jag känner inget behov av barn, jag får kväljkänslor bara av tanken på att någon gång kanske vilja ha barn.

Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att förstå att mitt liv inte går ut på att få äckliga små skrikande bebisar. Bara för att andra någon gång vill ha barn, betyder det inte att jag vill det. Och det har inte någon annan med att göra!
Jag förstår att den normala människan borde vilja ha barn, då det borde vara en instinkt, men jag har inte den.
För små ulliga saker översvämmas jag av sk moderskänslor, och för skadade eller ensamma djur. Men bebisar, jag är ledsen, jag känner verkligen ingenting.

Och världen är översvämmad med människor, var glad att det åtminstonde finns en person här i världen som kan klara sig utan en till!

Jag respekterar att alla inte tycker om hundar och inte tycker om min hund, folk med barn borde respektera att jag inte tycker om barn och jag inte tycker om deras barn!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0