Writer cramp
Förut skrev jag mycket, jag skrev om allt. Jag skrev dagböcker, dikter och noveller.
Men senaste åren har det bara tagit stopp, jag har inte kännt för att skriva alls, och även om jag gjort det har jag inte vetat om vad jag ska skriva.
Men nu har jag en idé och jag tror det kan bli bra. Det är också problemet, jag är så rädd för att misslyckas, att det ska bli dåligt.
Men nu ska det bli ändring. Nu ska jag åtminstonde försöka.
Jag har länge älskat Covenants "Call the ships to port", jag finner stor inspiration i den låten.
Så nu har jag målat upp en plott i stora drag och jag hoppas det leder någon vart. Det blir en fantasy-novell, något jag inte direkt skrivit förut.
Jag har skrivit imedeltida miljö, men inte med fantasy inslag. Ofta tycker jag själv att fantasy kan bli högtravande. Det finns mycket bra fanatsy, men oerhört mycket dåligt också, speciellt när man blandar in olika typer av folkslag. Så jag ska försöka att inte falla i de groparna jag själv brukar klaga högljutt över.
Här kommer ett absolut första utkast, det är inte igenom läst och inte genomarbetat överhuvudtaget så ha överseende :)
Melia strök med handen över trädets skrovliga bark. Det var ett ungt träd och skulle inte få bli ett skepp än på flera år, men redan nu kunde hon känna genom handflatan hur hela trädet sjöng efter havet. Hon tog handen i från det unga Navis trädet och fortsatte till nästa träd som var högt och grovt och tillskillnad från ung trädet hade barken börjat bli klarblått i skrovligheten i barken. Ett tecken på att det hade gått över från att vara ett ungträd och trät skulle vara hårt och starkt om det fälldes. Melia kände med fasta händer över trädet stam, med fingrarna kände hon på stammens skrovligeheter och efter en stund la hon pannan emot trädet stam och lyssnade. Hon hörde trädet långsamma Hurummande och hur det nästan självde med längtan till den stora friheten. Hon stod och lyssnade på det viset länge, det var svårt att förklara för en som inte var Adunda hur det kändes. Det var som en röst fast utan ord, hon kunde känna hur trädet kände genom hennes händer och känslan av trädets hurum, hurum fyllde hela henne. Det var ett tecken på att det var redo. I ett ungträd kände hon det men inte som i ett stort träd det hurummandet fyllde hela hennes kropp med vibrationer. När hurummandet fyllde hela hennes kropp och hela hon resonerade med det, var trädet redo. Hon tog fram en starkt färgad röd krita och ritade en cirkel på trädets blågröna stam, ett tecken som skulle visa huggarna att trädet skulle fällas. Hon var väl medveten om att trädet inte förstod henne men hon kunde inte låta bli att sätta handen mot stammen och känna hurummandet och säga mjukt till trädet "Snart, snart min vän". Det började skymma och hon begav sig av tillbaka mot stigen som ledde tillbaka till staden. Skogen var som stora lövskogar brukar, med ett lövtak högt ovanför och väldigt lite undervegitation vilket gjorde den ljus och luftig. Men tillskillnad ifrån vanliga lövskogar var den här full av det svaga hurummandet från träden. Vanliga människor kände det bara som ombonat och kanske ett svagt bakgrunds ljud, men för Melia som var Adunda var hela skogen fullt av ljudet. Hon älskad det, det hade alltid gjort henne lugn och i skogen kände hon sig trygg och välkommen.
Men senaste åren har det bara tagit stopp, jag har inte kännt för att skriva alls, och även om jag gjort det har jag inte vetat om vad jag ska skriva.
Men nu har jag en idé och jag tror det kan bli bra. Det är också problemet, jag är så rädd för att misslyckas, att det ska bli dåligt.
Men nu ska det bli ändring. Nu ska jag åtminstonde försöka.
Jag har länge älskat Covenants "Call the ships to port", jag finner stor inspiration i den låten.
Så nu har jag målat upp en plott i stora drag och jag hoppas det leder någon vart. Det blir en fantasy-novell, något jag inte direkt skrivit förut.
Jag har skrivit imedeltida miljö, men inte med fantasy inslag. Ofta tycker jag själv att fantasy kan bli högtravande. Det finns mycket bra fanatsy, men oerhört mycket dåligt också, speciellt när man blandar in olika typer av folkslag. Så jag ska försöka att inte falla i de groparna jag själv brukar klaga högljutt över.
Här kommer ett absolut första utkast, det är inte igenom läst och inte genomarbetat överhuvudtaget så ha överseende :)
Melia strök med handen över trädets skrovliga bark. Det var ett ungt träd och skulle inte få bli ett skepp än på flera år, men redan nu kunde hon känna genom handflatan hur hela trädet sjöng efter havet. Hon tog handen i från det unga Navis trädet och fortsatte till nästa träd som var högt och grovt och tillskillnad från ung trädet hade barken börjat bli klarblått i skrovligheten i barken. Ett tecken på att det hade gått över från att vara ett ungträd och trät skulle vara hårt och starkt om det fälldes. Melia kände med fasta händer över trädet stam, med fingrarna kände hon på stammens skrovligeheter och efter en stund la hon pannan emot trädet stam och lyssnade. Hon hörde trädet långsamma Hurummande och hur det nästan självde med längtan till den stora friheten. Hon stod och lyssnade på det viset länge, det var svårt att förklara för en som inte var Adunda hur det kändes. Det var som en röst fast utan ord, hon kunde känna hur trädet kände genom hennes händer och känslan av trädets hurum, hurum fyllde hela henne. Det var ett tecken på att det var redo. I ett ungträd kände hon det men inte som i ett stort träd det hurummandet fyllde hela hennes kropp med vibrationer. När hurummandet fyllde hela hennes kropp och hela hon resonerade med det, var trädet redo. Hon tog fram en starkt färgad röd krita och ritade en cirkel på trädets blågröna stam, ett tecken som skulle visa huggarna att trädet skulle fällas. Hon var väl medveten om att trädet inte förstod henne men hon kunde inte låta bli att sätta handen mot stammen och känna hurummandet och säga mjukt till trädet "Snart, snart min vän". Det började skymma och hon begav sig av tillbaka mot stigen som ledde tillbaka till staden. Skogen var som stora lövskogar brukar, med ett lövtak högt ovanför och väldigt lite undervegitation vilket gjorde den ljus och luftig. Men tillskillnad ifrån vanliga lövskogar var den här full av det svaga hurummandet från träden. Vanliga människor kände det bara som ombonat och kanske ett svagt bakgrunds ljud, men för Melia som var Adunda var hela skogen fullt av ljudet. Hon älskad det, det hade alltid gjort henne lugn och i skogen kände hon sig trygg och välkommen.
Kommentarer
Trackback
