theL

Jag minns mig själv i högstadiet eller om det var mellanstadiet, men någonstans där blev vi med dragna upp till IP på gympan och skulle springa 5:an. Jag höll på att dö, det var så jobbigt och jag tänke att detta är oövernårligt. Jag kommer ALDRIG kunna löpa.

Nu har jag inte varit ute och joggat på, jag vet inte hur länge, kanske ett halv år ett år, men jag har kört desto mer spinning och indoorwalking. Och nu har jag varit ute och sprungit med Nellie, efter att ha varit ute i 45 minuter och mätt upp på kartan 5,5 km är jag rätt stolt. Tyvärr när man har hunden med sig så får man stanna lite då och då, men jag tyckte inte alls det var döjobbigt, lite håll på g på slutet men det var det enda. Så nog hade jag kunnat springa 5:an utan stopp och med en bättre tid än med en hund som ska snusa varannan meter.
Och det känns bra, väldigt bra! Känslan jag hade i tonåren att jag kommer aldrig kunna klara av att löpa är nästan borta. Det känns extra bra eftersom jag knappt känt av mitt VCD heller. Nu har jag inte ökat farten och bara sprungit rakt, men ändå. Känslan är bra!